Skinande blått

Ja, jag är nog den klumpigaste människan någonsin. Eller så jävla olycksdrabbad. Eller helt enkelt så ser jag mig bara inte för... eller så drömde jag mig bara bort.. Ja man kan göra en massa bortförklaringar men det faktum att jag är väldigt klumpig är nog den mest logiska. Påstår T iallafall. Han till och med hade fräckheten att komma med förslaget till ett nytt persontecken- tecknet för klumpig. Att gå rakt in i en stolpe är ju inte den första gången jag varit klumpig... gå rakt in i ett kylskåp, halkat flera gånger med mina skor, ramlat över Yoda när jag sprungit, ramlat med rullskridskorna när jag åkte med Yoda, slagit huvudet i ett skåp i skolan och börjat blöda, slagit i väggen flera gånger, och så klart gett T två hela fläskläpp helt oavsiktligt, tro det eller ej. Men att gå rakt in i en stolpe tar nog priset.

Och ja... i lördags var jag ute och gick med Yoda i ett område i Landskrona och brukade normalt följa gångstigen. Men denna gång gick jag lite till höger in i gräsmattan och såg hela tiden på Yoda. Hursomhelst så stannade jag en liten stund, sen gick jag igen och hade då inte sett mig för. Gick rakt in i en stolpe och bara så där... BANG! Jag slog huvudet så rejält att det gjorde så ont, men jag trodde att jag bara slagit i huvudet, thats all. Nej ni, jag gick ett par meter och tog handen till vänstra ansiktet och insåg då att någonstans bredvid mitt vänstra ögonbryn blödde det. Och det blödde som fan. Jag skyndade mig tillbaka till Tobbes lägenhet, gick in i toaletten och såg en helt blodig Petra i ansiktet. Jag tvättade av det och såg att det hade blivit ett jack i vänstra ögonbrynet, och att delar av håret som fanns där hade försvunnit där det blivit ett jack.

Så jag fick ta på papper och hålla det hårt mot såret. Det slutade inte blöda så T körde mig till akuten i Lund och det gick rätt snabbt, jag fick limmas om där och blev tillsagd att låta det limmas i 2 veckor så blir det inget ärr. Vare lovat, det lär nog inte bli ett ärr men jag hoppas bara att håret växer ut där... tur bara att det är en liten del av ögonbrynet, ingen störra skada skedd egentligen. Men jag fick mig ett gott skratt ändå, började skratta när jag gick in i lägenheten och T såg helt oförstående på mig medan jag höll på såret. Jag förklarade vad som hände... men sen insåg jag hur ont som fasiken det faktiskt gjorde och började böla som en barnunge. Fan, jag trodde jag var en tuffing. Men iallafall, Tobbe tyckte bara det hela var så komiskt och till och med var fräck nog att säga att jag såg badass ut med limmandet. Kanske som tagen ur en Tarantino-film. Hursomhelst, T förslog tecknet som klumpig eller pekfingret på såret där jag gick rakt in i stolpen med som mitt nya persontecken... Aldrig i livet. Men om det blir ärr (knappast) eller om det iallafall syns på ögonbrynet efter denna lilla dumma händelse kommer nog T kalla mig det andra persontecknet, annars blir det i värsta fall klumpig.

Men hey, jag är ju Ärtan! Thats me. Som T sa så är jag den jag är, ingenting kan ändra på det. Sån har jag varit så länge jag kan minnas- bröt ju armen innan jag ens blivit två, brände handen när jag var runt två, fick sys i bakhuvudet när jag var fyra, etc etc. Trodde jag hade blivit för stor för sånt. Men tydligen inte.

Peace, folks.