Skinande blått

Nu tänkte jag skriva ett annorlunda blogginlägg och skriva om hur familjen Örlegård blev till!

En vacker dag den 8 april 1961 kom Per-Thomas Örlegård till världen. Ett år senare och fem månader senare, den 29 augusti 1962, kom Anneli Nilsson till världen. Per-Thomas var den förstfödde sonen till Ebbe, som var klasskamrat med Annelis pappa Gert, och Anita, som var klasskamrat med Annelis mamma Margit. Per-Thomas och Anneli växte upp på var sin sida i Skåne, Per-Thomas i Malmö och Anneli i Kristianstad, men dom träffades flera gånger under barndomens gång eftersom deras föräldrar kände varandra. Man kan nog säga att sånt var inte så ovanligt på den tiden, dövvärlden var mycket mindre då än det är idag. Till och med min pappas morbror är gift med min mammas kusin och de är inte ens döva!
Hursomhelst, fortsättningen på storyn låter så här: min mamma Anneli fick inte börja på Östervångsskolan för att hon "hörde" för bra trots att hon blev helt döv av en hjärnhinneinflammation och fick istället gå på Birgittaskolan. Hon hamnade då hos en fosterfamilj i Örebro. När hon började på gymnasiet 1978, träffade hon Per-Thomas igen och i november 1978 blev de kära. En månad senare, nyårsafton 1978, förlovade de sig. När pappa, dvs Per-Thomas, tog student en 1981 så hade han och mamma ett distansförhållande fram tills 1982, då mamma tog studenten och flyttade till Malmö. Där började mamma plugga på lärarhögskolan medan pappa jobbade på bl.a. Länsstyrelsen, senare dövföreningen. Efter att mamma tog sin lärarexamen 1985, gifte de sig den 21 juni efter att ha varit ett par i sju år. Knappa två år senare kom min storebror, Fredrik Thomas, till världen. Två år och åtta månader senare, den 21 september, kom jag. Pappa ville att jag skulle heta Petra för att det låg mycket nära Per-Thomas och så blev det. Jag fick då heta Petra Jenny Helena.

Jag har fortfarande idag svårt att tänka mig mina föräldrar som unga. Men för ett litet tag sen, inte så väldigt längesen faktiskt, hittade pappa en massa filmer som min farfar lämnat efter sig och visade då filmen från sin student. Det var helt ofattbart för mig att se mina föräldrar så unga och så kära! Min mamma var då knappt 19, i min ålder, och såg ut som en ängel. Så blond, så smal och så blyg. Pappa var sig lik, bara smalare, 20+ år yngre och väldigt ungdomlig av sig. Att de fortfarande är ett par idag! De har varit gifta i 23 år och varit ett par i 30 år. Det ter sig som en hel livstid för mig.

Mina föräldrar är nog de stabilaste människorna jag vet. De delar allting på vått och torrt och har så många gemensamma intressen. Visst har jag sett dom storbråka, men de har alltid kunnat lösa det och lägga det bakom sig. Pappa var min hjälte när jag var liten och fortfarande idag blir jag alltid så stolt när folk pratar så stort om honom. Han är bara en person alla kan tycka om, men också en person vars åsikter inte alla gillar. Han och jag är så lika på många tänkbara sätt att det är därför vi knappt kommer överens med varandra. Det går helt enkelt inte att resonera med honom om vi båda vet att vi har rätt men att det är en av oss som egentligen har fel! Och faktiskt, för att vara ärlig, så är det oftast jag som har rätt men det har han svårt att erkänna. Det har jag också när jag väl har fel, så det är väl det som gör oss så lika. Vi har samma temperant och vi är lika politiskt intresserade. Ett tag när jag var yngre ville jag bli advokat och fick senare erfara att pappa ville det också när han var ung. Sen pilot, det ville pappa med. Sen var det det där astronomiintresset, vilket pappa också hade.

Ja, det är nog med pappa jag delar mest intressen med. Från mamma har jag nog utseendet, förutom leendet och ögonbrynen som är från pappa. Man kan nog säga att jag fått bokintresset från dom båda. Längden har jag nog fått från mamma med, vi är precis lika långa och jag vill ibland till och med hävda att jag är längre än hon. Men det är jag faktiskt inte. Och min bror... ja, vad kan man säga om honom? Han är en av de lataste människorna jag vet med ett enormt sportintresse. Jag såg alltid upp till honom när jag var liten och det gör jag väl fortfarande, men vi jävlas med varandra bara för att visa att vi bryr oss om varandra. Han vet nog allt om sport. Nämn bara något och han kommer att dra en historielektion i sport. Seriöst. Han känner till det mesta, helt enkelt. Det är ett intresse som han delar med båda mina föräldrar och det är något jag knappt förstår mig på. Jag håller inte koll på vem som vann vad, vem som spelar i vilket lag, etc. men jag har nog väl vissa kunskaper. Men jag är dock inte lika insatt i det som mina föräldrar och min brorsa gör. Visst älskar jag sport- jag simmade, spelade fotboll, basket, volleyboll och innebandy när jag var yngre- men jag har svårt att se det roliga i att "titta" på sport. Jag tittar bara på VM i ishockey och fotboll samt följer lite i OS och sånt, men det är typ det enda jag gör. Jag följer aldrig slalomtävlingar, formel 1 biltävlingar eller diverse allsvenskan matcher som resten av familjen gärna gör förutom mamma förstås. Mamma följer bara friidrott, simning och slalom, de andra sporter intresserar henne knappt. När det gäller min brorsas utseende, så är han min morfar upp i dagen- speciellt när morfar var ung. Jag till och med fick en enorm chock när jag såg en bild på morfar ganska nyligen. I den bilden var morfar nog runt 20 år gammal och stod i profil och jag häpnades bara över hur mycket min brorsa påminde om honom- med en viss märkbar skillnad att min morfar hade mörkt hår.

Det finns så mycket mer jag kunde skriva om min familj, men jag sätter punkt här och kanske skriver något mer om det en annan gång.

Jag är bara väldigt nostalgisk idag för jag fick veta att pappa förmodligen hade sparat alla breven han fått från mamma under året de var åtskilda efter att pappa tagit studenten. Det fick mig då inse att de FAKTISKT varit unga en gång! Herrejösses, alltså. Är faktiskt nyfiken på dom breven och får snoka i lite när jag är hemma igen. Fan, vad jag ser fram emot att jävlas med pappa! Det är otroligt hur mycket man uppskattar mer av ens tid med föräldrarna när man blivit äldre och tillbringar mindre tid hemma. Man förstår då hur mycket man faktiskt tar allting för givet. Men det bästa med föräldrar är att de är alltid där, no matter what happens.

Som den där tavlan jag gav mina föräldrar från San Diego sommaren 2007, "I love you, mom and dad." Nu låter jag säkert som en mesig tönt. Men jag vågar åtminstone säga det rent ut. Mamma och pappa, ni är bäst. Helt enkelt.

Peace, folks.